Boken Stig vaknar upp med allt vad det kan innebära handlar om Stig ungdom 1951 - 1958 handlar om romantik på norr Gotland uppe i Kappelshamnsviken och Hallshuk med en komplicerad mor och far. Han blir även pappa i unga år.
finns i bokhandeln eller sök på webben på namnet  

Gå till knappen "Bilderboken" för att se bilder ur boken.
 

Så är Då dagen framme, den dag då Stig ska åka till skolan. Josefin går ut. Vart är det ingen som vet. Gusten tar fram en hopvikt sedel och säger: - Göm undan den. Det räcker till hemresan med tåget om det går snett för dig. Jag tror på dig fullt ut Stig!

In på gårdsplanen kommer Tyllis på sin cykel: - Jag följer dig till stationen! Hela vägen vill jag vara med. De hjälps åt att binda Stigs packnig fördelad på deras båda cyklar. – Du får hälsa Josefin, morsan! säger han. Så lämnar de gården. Luften är höstlik, rå och kall. Ingen av dem säger något. De vinkar in till folket, som rör sig på granngårdarna. Efter några kilometer så ramlar en väska in i Tyllis bakhjul. Det blir tvärstopp. När de återställt väskan på sin rätta plats sitter de bägge på ett mjölkbord vid vägen. Stig tar tag i Tyllis hand – Jag kommer att klara detta Tyllis! Jag vet det och jag ska be för dig varje morgon och kväll. De kramas och pussas. – Vi klarar detta! Vi har ju två stora gårdar att ta hand om nästa år. Nu måste Vi fortsätta. De kom fram i alldeles för god tid. Stationshusets väntrum var dock öppet och någon hade gjort upp eld i en stor vedkamin, som stod i ena hörnan av väntrummet. Ett anslag löd: Lägg på ved i kaminen vid behov. De satt där och det började skymma riktigt ordentligt. Ett sprakande ljud från elden ljöd samtidigt som eldskenet spelade ett spratt på väggar, tak och även på Tyllis schalett. Rälsbussen kom, stannade till och De två skiljdes åt. Det gick jättesnabbt, inga kramar där inte. Det hanns inte med vid detta tillfälle.

Tyllis cyklar hem i mörkret. Inget lyse hade hon och ingen, som ville skjutsa henne men samtidigt gick det lätt för henne. Hon var lycklig för hon var kär och hennes kärlek hade kommit på gång att bli något annat än en dräng med spritproblem och leva på dekis, som kanske han där uppe inte ville. Hon började sjunga ganska högt. Hon var ju mörkrädd men det gjorde inget numera.

Stig tog en ledig plats efter det att han köpt biljett framme hos föraren. Han kände igen honom sedan danserna, som varit under sommaren, fast nu hade han uniform och en stor skärmmössa. För övrigt fanns det ingen, som han kände igen i motorvagnen. I släpet kunde man inte se, för det var imma på fönstren.

När de hade passerat halva vägen började Stig bli svårmodig. Han är kanske rädd för det som ligger framför och för vad, som ska hända. Han sitter tyst för sig själv med knäppta händer och ber bönen Fader vår. När de sedan kommer fram till staden. där han ska byta tåg, så får han en klapp på axeln av en som passerar. Den personen säger ”Det kommer att gå bra för dig” ler och försvinner ut i mörkret.

Rälsbussen, som skulle ta Stig vidare på hans resa, stod där klar. Det var bara att gå ombord. Motorn var i gång och ljuset var tänt. Det var varmt och skönt. Det såg ut att bli fullsatt. Han satte sig till rätta och funderade på hur lång tid det skulle ta innan han kom till den station, där han skulle gå av. Det stod i broschyren att det bara skulle vara en kilometer att gå från Gotlands Karby förbi kyrkan och till höger bort till Lövsta, där skolan fanns.  Stig undrade om det blev någon mat i kväll eller åtminstone fika av något slag. Resan gick fort. Den tog mindre än en timme . Det hade varit ett antal avstigningar innan och här började ett antal röra på sig varav två hade resväskor och såg lite undrande ut. Vart tar man vägen nu då?

– Hej! sa Stig lite tyst. Ska Ni också till Lantbruksskolan?

– Visst ska Vi det, Lars heter jag!  – Ingvar heter jag! sade de båda hurtigt.

– Stig heter jag!

– Ja då var det väl bara att ta sig bortöver då. Jag tror att vi ska upp till höger borta på vägen. Och så vandrade de på. Det fanns inget gatlyse men inga bilar heller, så det gick ju bra så långt. De fick stanna då och då för att byta om belastningen på armarna, så att säga skifta tag. Skolan syntes på avstånd. Där utanför fanns det gatubelysning. Man såg vilket som var skolan och vad som var hemmet, där Vi skulle bo!

Ska sanningen fram så var Ingvar och jag bekanta hemifrån Kyrkebys. Han var visserligen två år äldre men i tidiga ungdomen, så hade Vi lekt mycket ihop. Det skar sig när skolläraren försökte hjälpa in honom i realskolan i öns enda köping. Det blev uppenbart den dagen, när examen skulle tas. Tyvärr för honom, det blev ingen examen.

Det gick nämligen till så att De vanliga som kom ifrån småbönder eller arbetare som grundinställning eller de elever, som hade föräldrar som genom sitt yrke försörjde sina familjer fick så säga grundbetyg. Sen var det De, som kom från lite bättre familjer med större gårdar och med bra ekonomi. De barnen brukade ha med sig paket i form av ägg, mjöl, kött från alla raser och gärna ett litet kuvert med några stora sedlar i. Under hela läsåret egentligen förekom detta.

När våren kom, så uppstod alltid frågan i klassen hos de mest bemedlade.

– De, som skall söka till Realskolan i vår, förväntas att inom två veckor komma med besked i en ansökan hemifrån och då också med gällande bidragsform. Hälsa Era föräldrar detta!

Tankarna blev nu många för Stig under promenaden från den lilla järnvägshållplatsen och till skolan. Ja tänkte han strunta i detta och låt det rinna ut i sanden. Alla dessa orättvisor. Vänd på det hela, han kanske kan hjälpa dig med skrivningarna. Utöva byteshandel med honom under dessa veckor ni skall vara här tillsammans. Jag kan mycket som inte han kan! Han har aldrig varit i en ladugård eller i ett stall. Det fick han inte för sin fina mor. Hon kom från en jättefin släkt från Öns inland. Hon var duktig på att anordna kafferep och pianoaftnar. Hon hade fina kläder och lite över det som kunde tyckas normalt.

Välkomna till Lövsta, Er nya hemvisst för många veckor framöver. Det var skolans Husmor, som tog emot dem utanför förläggningen. – Mitt namn är Lena Nylander och jag har ansvaret för allt, som inte har med lektioner att göra. De lärarna får Ni träffa i morgon. Jag har fördelat er efter bostadsorter. Stig och Ingvar ska bo i detta rum. Lars bor i nästa rum. Din rumskamrat är i matsalen. Det finns the och kaffe med smörgås där, så ställ in era väskor och passa på att gå dit. Ja det kunde man ju räkna ut med bakändan att Ingvar och Stig skulle dela rum. Ingen av dem kommenterade i detta läge något av varken att de var bekanta eller att De varit nära kamrater med varandra under många år.

Den första natten blev det inte mycket sömn för någon av dem. Ingen av de två vågade ta upp tråden sen tidigare i livet. Men den kom några dygn senare och då under helt andra former.

Det var tjugosex förväntansfulla elever som satt där på den första lektionen. Som Stig befarat, så hade han inte kunnat sova en enda minut denna första natt. Hans rumskamrat var sur på lägsta nivån, som man kunde vara på ett mentalt sätt. Rektorn presenterade personalen på skolan. Det var sex stycken lärare, som på olika nivåer skulle få eleverna att bli duktiga jordbrukare inom olika områden, som maskinskötsel, husdjursskötsel, trädgårdsskötsel, bokföring, redovisning och ekonomi. Han presenterade även Husmor, som skulle ha några timmar varje vecka i socialt familjerelaterad gemenskap. Det näst sista var väl det enda som Stig tyckte om, detta med matte. Då var dagen räddad kände och tyckte han.

Efter fyra dagar, när det var två dagar kvar innan de skulle åka hem med tåget igen, började Ingvar bli som Stig tyckte talför. Han ville veta hur Stig tänkte ta sig hem från järnvägsstation och till Kyrkebys?

– Per Cykel som står i cykelstället.

– Jag orkar inte efter en vecka cykla hem från stationen.

– Har Du någon cykel där då? (undrade Stig lättsamt.) Du kan få åka på min pakethållare, om du håller smutspåsen i famnen! fick han till det. – O nej! Jag måste ringa mamma hon får ordna skjuts till mig, propsade Ingvar. – Jag har en lösning (drog Stig till med). Rekvirera Tyllis och morfars ”Nicken” för hämtning och transport.

– Nej då får mamma hjärtattack och kan dö! Stig ler inombords: – Du Ingvar! Är Du rädd för Tyllis du?

– Nej men man kan inte umgås med tattarungar och lösfolk, säger mamma!

– Du menar Ingvar att när du och jag lekte och seglade i kanalen med din flatbottnade bygge eller när Du lånade ut och gav mig dina halvrör till skriskor, så gjorde Du det till en tattarunge?

– Ja du heter ”Lindgren” i efternamn Stig och för finare folk är Ni ett sämre folk. Vi som har gener till adeln ser Er med det namnet som tattare.

– Ni super inte, kysser inte flickor och gör inte minderåriga på smällen. Ni lejer någon för att Du har väl inte tvättat dig själv på det sista året. Mamma måste väl göra det nu när Du kommer hem. Har Du blöjor också? undrar Stig lite så där varsamt som han bara kunde när han hade övertaget.

Den första hemresan till Kyrkebys avlöpte väl ungefär som det var tänkt. De två rumskamraterna gick tillsammans ner till Karby järnvägshållplats. De pratade inte om så mycket men under den sista delen av resan, så kröp det fram att Ingvar skulle åka till sista stationen, till tåglinjens ändhållplats, för att därifrån åka taxi hem. Jo det fanns faktiskt en sådan. Men vid närmare eftertanke fanns det fyra sådana taxibilar i just den delen av samhället. Då fick Stig en ny tanke! Vem försåg dem med inkomster för att kunna överleva? 

Rälsbussen stannar till vid det lilla stoppstället, som Stig och några andra mindre bemedlade klev av vid. Det var Folket, De som inte hade råd att åka taxi eller ha egen bil som hämtade och lämnade. Fötter, cykel eller lyxa till det med en hästskjuts, detta var ju bara toppen. Det var ju mörkt sen eftermiddagen och snudd på kväller men det regnade inte. Skönt tyckte Stig, det var luft i båda däcken på cykeln. Men lite besvikelse fanns där! Tyllis var inte där. Nej! Varför skulle hon vara där? Hon måste väl jobba, tänkte han vidare. Han tar tag i sin cykel men han får inte loss den. Framhjulet, som var inne i stället, var lindat med sisialsnöre, sådant snöre som man använde för att binda sädeskärvarna med, när man använde självbindare. Det var säkert mer än femtiovarv lindat runt framdäcket och hjulhållaren i cykelstället. Han skrattar för sig själv. Det var ju gjort på en fiskares sätt med att börja och avsluta bindningen. Gullunge där, tänkte han, finns Du här i närheten eller blir det överfall borta i backen vid kanalen?  Där är det ju lämpligt med bakhåll. Efter ett tag så fick han loss snöret. Han fäste fast väskan, som var med, med tvättkläder. Det gick lätt att trampa hemåt men inget överfall inträffade och ingen Tyllis var vid Kyrkebys.

Köp boken och läs vidare, detta var bara en bit av en del händelser.....

den finns i webbutiken