Lennart Hansson minns på FB. taget från En lång sjömans korta karriär på haven o s v.

ROONEY ASPLUND

 Detta är hämtat från Rooney Asplunds bok:

En lång sjömans korta karriär på haven o s v.

Sent på hösten låg vi vid en krigsförtöjningsplats. Vi var helt täckta med maskeringsnät och hade jour. Jag var uppe på bryggan och snackade lite med en av flunkarna som hade suttit till rors när vi kom in till någon okänd ö i södra skärgården. Det började pratas i radion. Någon fick springa ned och varsko FC. Han var snart uppe på bryggan. Vi anropades av jagaren Södermanland. Deras FC berättade att de hade gått på grund när de var på väg in mot Hårsfjärden. De stod hårt på grund söder om Ornö. - Kan ni komma och dra loss oss undrade han? Vår FC frågade då. - Tror ni inte att det händer något ännu värre om vi drar loss er? - Det är vi inte helt säkra på, svarade de. Jag tror att vi gick över till haveriplatsen med Sirius, men vi försökte nog inte dra loss dem. Nästa dag kom en av isbrytarna dit och försökte. Det hjälpte inte heller. En av Södermanlands pannor stod och vilade på en sten. Man hyrde in två pontonkranar från Tyskland som lyfte bort jagaren. När man går in på nätet i dag och läser om olyckan så står det att olyckan inträffade i hårt väder. Så var det inte. Olyckan berodde på tät dimma och prestige. Det var alltså en dimmig dag och jagarna skulle återgå till sin bas. Den största jagaren var Småland. De var på väg först men vände ut igen på grund av dimman. Sedan kom Södermanland. Där tyckte man att det var väldigt dimmigt men om den större jagaren kunde gå in så kunde de göra det också. Alltså. Den ena vände på grund av dimman och den andra träffade på ett grund i dimman. (Vitsigt värre). Sundet som jagarna använde sig av heter Långbäling och jag kan gissa att det var stenen SV om Västerbåden som de gick på. Numera är grundet utmärkt med en prick eller en lysboj. Om sjökommenderingen räckt längre så hade jag nog stannat kvar. Jag hade ingen lust att sitta vid skolbänken medan jag gick furirskolan. Jag sade upp mig och fick sluta efter sammanlagt arton månader. Jag hade fått göra lumpen där jag ville vara.

Hämtat från ”LOGGBOK FRÅN NEPTUN” utarbetad i samarbete med Bernt Fogelberg och Marianne Dreyer. 1970

Jagaren SÖDERMANLAND – en av den svenska marinens moderna enheter – grundstötte under hårt väder vid Huvudskär på kvällen, tisdagen den 26 november l968. Fartyget hade med hög fart ränt upp på klipporna och ådragit sig omfattande skador.

Kl. 21 25 fick Neptunbolaget rapport om olyckshändelsen samtidigt som fartygsbefälhavaren begärde omedelbar hjälp. Vakthavande officer på Marinstaben kontaktades omgående för att erhålla bekräftelse på bärgningsuppdraget.

Fartyget var helt ur stånd att med egen hjälp ta sig flott, och innan Marinen begärde Neptunbolagets hjälp hade man förgäves gjort försök att med egna bogserbåtar ta haveristen flott.

Genom de omfattande bottenskadorna hade jagaren redan avsevärt försvagats, och risken var överhängande att nästa oväder skulle skada fartyget så svårt att en bärgning blivit omöjlig.

Denna händelse blev upptakten till en rad dramatiska situationer   och en bärgning enligt principen ”no cure – no pay”, i vilken fartyg och materiel till ett sammanlagt värde av 19 miljoner kronor sattes in i bärgningsarbetet

Sedan Neptunbolagets bärgningsinspektör Lennart Ström orienterat sig på platsen för SÖDERMANLANDS grundstötning och officiell bekräftelse på bärgningsuppdraget ingått, gavs omedelbart order till AJAX, som redan befann sig på strandningsplatsen.

Läget var överhängande för jagaren. Mycket hårt väder rådde. Sydlig vind med grov sjö bröt över haveristen och omöjliggjordes alla bordningsförsök. SÖDERMANLANDS akter högg våldsamt mot klipporna, och med hjälp av raketapparat överfördes en bogser-kabel till jagaren för att därigenom hålla ut aktern från klipporna och undvika ytterligare skador. Efter 45 minuters bogsering – sedan haveristen vridits 1° – uppankrades AJAX med kraft på bogser kabeln.

Inspektör Ström, som tagit sig ombord med en av Marinens helikoptrar, kunde rapportera att SÖDERMANLAND beräknades vara uppkörd ca 1,5 meter förut samt något nedsackad akterut, fartyget uppgavs vara läck i ett antal oljetankar, förliga pannrummet, förliga maskinrummet samt aktra pannrummet. Pannvattnet var slut och man beräknade endast kunna hålla ånga ett fåtal timmar.

Under tiden hade även bärgningsfartyget MERCUR anlänt till strandningsplatsen, och ur säkerhetssynpunkt ansågs det lämpligt att ta iland ett 70-tal av jagarens besättning. Under eftermiddagen meddelade inspektör Ström att han av de närvarande marinofficerarna ansåg sig tvingad att göra ett flottagningsförsök, trots att läget enligt hans uppfattning icke var under kontroll. Enligt deras beräkningar skulle SÖDERMANLAND flyta efter flottagningen och ha god stabilitet.

AJAX, MERCUR och Marinens bogserbåt ACHILLES gjorde nu ett försök, som emellertid snabbt måste avbrytas, då haveristen var orubblig på grundet och ACHILLES’ bogser kabel brustit.

Meningsmotsättningarna mellan Marinen och Neptunbolagets bärgningsledningar var emellertid inte slut i och med detta. Vi citerar direkt ur bärgningsberättelsen:

”Neptunbolaget erfor från isbrytarledningen att statsisbrytaren TOR rekvirerats av den militära bärgningsledningen till grundstötningsplatsen till följande morgon (28 november) för ett flottagningsförsök. Insättandet av en så stor kraft i nuvarande läge skulle enligt inspektör Ströms åsikt emellertid endast kunna innebära att jagaren ytterligare skadades och eventuellt äventyra bärgningen, varför han för sin del avrådde från ett sådant försök, som även skulle kunna innebära stor risk för TOR i det trånga farvattnet, där ännu inga noggrannare lödningar utförts.

Isbrytarledningen kontaktades därför för ett klarläggande av situationen och samtidigt avbeställdes TOR tills vidare. Trots detta gjorde den marina bärgningsledningen en förnyad beställning av TOR. Inspektör Ström ansåg sig inte kunna avböja detta mot bakgrunden av haveristens utsatta läge och de påtryckningar marinens representanter övade på honom”.

På framställning av Neptunbolaget utfärdade chefen för kustflottan entydiga instruktioner till Marinens samtliga representanter på strandningsplatsen, att avgörandet i alla avseenden skulle falla på Neptuns bärgningsledare, och att marinens folk skulle bistå honom i erforderlig utsträckning.

Isbrytaren TORs omedelbara aktioner avbeställdes, och det överenskoms att fartyget skulle ligga i beredskap i Stockholm för Neptunbolagets räkning.

Det stod nu klart för alla parter att jagaren inte kunde dras utan måste lyftas av grundet. Här skulle Neptunbolagets i Hamburg stationerade bärgningskran MAGNUS VII tillsammans med MAGNUS VI, tillhörig Ulrich Harms G.m.b.H. &. Co, komma väl till pass.

Efter en verklig expressbogsering i delvis miserabelt väder och med insats av såväl egna som tyska, Röda Bolagets och Malmö bogser ABs fartyg, kom pontonkranarna fram till haveriplatsen den 1 respektive 2 december.  

Situationen på strandningsplatsen hade under tiden något förbättrats på grund av den gynnsamma väderleken. Dykarna kunde konstatera att jagaren vilade på grundet från förkant av förliga kanontornet till mitt emellan skorstenarna. Stora skador kunde observeras i skrovet och mitt under radarmasten fanns en större långskeppsgående spricka, som var ca 6 fot lång och 5 tum bred. 

Rörelsen i plåtarna gjorde det omöjligt att täta skadan. Med största sannolikhet gick berghällen in i skrovet under förliga pannrummet. Båda propellrarna hade dessutom blivit deformerade.

Havsbotten bestod av berg och stora stenar. Dykarna hade ett svårt och riskfyllt arbete, då utrymmet mellan skrovet och berget endast var 3–4 tum, och haveristen hela tiden rullade på grundet.

För att underlätta lyftet lossades delar av ammunitionsförrådet samt olja. Under tiden försämrades vädret, och risken var stor att något kunde hända jagaren innan ponton-kranarna hann fram. Den 29 november på eftermiddagen var sjön så grov att läktringen av brännolja måste upphöra. Följande dag var haveristen utsatt för skrovspänningar och ytterligare en tank sprang läck. Jagaren blev vidare helt utan värme, då en panna försköt sig, men skadan kunde sedermera repareras.

På morgonen måndagen den 2 december var samtliga bärgningseheter på plats och ett avgörande försök att i kombination lyft/bogsering få SÖDERMANLAND flott skulle göras sedan tryckning av tankar i förskeppet skett. All personal, som inte absolut behövdes ombord, transporterades till andra marina enheter.

Till en början belastades de båda kranarna MAGNUS VI och MAGNUS VII med 200 ton vardera utan att någon rörelse kunde observeras i haveristen. Lyftkraften ökades därför med ytterligare 100 ton på kranarna, och MERCUR bogserade omväxlande med hel och halv fart.

SÖDERMANLAND kunde nu vridas styrbord grad för grad, och efter ytterligare ökning av lyftkraften på MAGNUS VII till 400 ton och med utnyttjande av MERCURs fulla dragkraft kunde jagaren tas flott kl. 14.05. Det beräknades att MAGNUS VI lyft förskeppet c:a. 1 meter och MAGNUS VII akterskeppet 70 cm.    

Bogseringen mot fritt vatten kunde sedan börja, och under denna   manöver var särskilt AJAX i riskfylld närhet av grundet.                                  

SÖDERMANLANDS stabilitet bedömdes vara så dålig, att det skulle vara riskabelt för jagaren om MAGNUS VI kopplades loss. Denna kran placerades således för om jagaren med 200 tons kraft på brokarna och i detta läge påbörjade AJAX bogseringen mot Stockholm med 5 knops hastighet. MERCUR och MAGNUS VII följde släpet beredda att ingripa.                     

Natten mellan den 3 och 4 december bogserades SÖDERMANLAND in i Beckholmsdockan, fortfarande hängande MAGNUS VI, och några få timmar därefter utfärdades stormvarning för bl.a. det område, i vilket jagaren grundstött.           

Endast tack vare tillgången till en väl utbyggd bärgningsoganisation, som förfogar över bland världens idag effektivaste bärgningskranar samt starka och välutrustade bärgningsfartyg med tränade besättningar, hade jagaren SÖDERMANLAND kunnat räddas från totalförlust.

Kommentar:Två man från Rederi Pilen blev kallade att vara med och se/lära hur man skulle hanterade allt bakom en bärgning. Personalen hade tidigare deltagit vid ett flertal bärgningar, men baktanken med det hela var att få insyn och kunna avgöra beslut innan bärgningsledingen var på plats. Loda, markera grund osv. göra grova skisser på läget för haveristen.  

Denna bärgning var en bra skola, detta visade sig efteråt med anställning i Neptun/Röda bolaget i 12 år, åren 1975 – 1987. Hänvisar till boken Skepparen Stig.

Kommentarer