Loggbok från Neptun

Utgiven till Neptunbolagets 

100 års dag 1970

Algot Mattsson

Utarbetad i samarbete med Bernt Fogelberg och Marianne Dreyer.

Förord av Direktör Stig Björn.

Framsynta män i sjöfartens tjänst insåg redan för hundra år sedan betydelse av ett bärgningsföretag väl rustat rädda människoliv     liv och materiella värden i våra farofyllda farvatten.

Väl medvetna om de ekonomiska riskerna att Erbjuda sin tjänster på basis ”no cure – no pay” ryggade man inte tillbaka för att göra en insats för sjöfarten.

Neptunbolagagets historia är i mycket stor utsträckning berättelsen om djärva bärgningsbragder -utförda i hemmavatten men också fjärran på hav i hård konkurrens med andra bärgningsföretag.

Redan tidigt lyckades Neptunbolaget så väl i sin verksamhet att det fick världsrykte i sjöfartskretsar. Som en naturlig konsekvens vad härsagts handlar också denna historik om några av de mest omfattande arbetena under bolagets 100-åriga historia.

En del av text och bildmaterial har aldrig tidigare publicerats. Till de anställda riktar Neptunbolaget ett stort tack för det uppoffrande arbete som nedlagts under gångna seklet.

Neptunbolaget befinner sig inför sitt hundraårsjubileum i en brytningstid. Sjöfartens hela omvandling, inte minst på det tekniska planet, gör det allt svårare att bedriva en renodlad bärgningsverksamhet. I detta läge söker vi finna nya vägar – vägar som vi hoppas skall trygga vår fram tid.

Med utökad beredskap omfattar Neptunbolagets verksamhet ett mera vidsträckt område och erbjuder även en lösning på miljövårdens problem i form av undanröjande av oljehotet efter våra kuster. l samhällets tjänst bör därför bolagets resurser tas i anspråk för det allmännas bästa.

BÄRGNING OCH DYKERI

"Borellis apparat. Pumpen tjänade till att blåsa upp säcken å huvudet."
Ur Franck Andersoon
"Strandningar på Ölandskusten."

KORT HISTORISK ÅTERBLICK

Bärgning av fartyg har egentligen existerat så länge som sjöfart funnits, även om gränsen till sjöröveri varit svag eller knappast märkbar. Sålunda måste man konstatera, att skeppsbrutna i äldre tid stod helt rättslösa, eftersom fartyg och last genom s.k. strandrätt tillhörde de maktägande i land där förlisning eller strandning ägt rum. Särskilt var detta förhållande om fartyg tillhörde främmande nationalitet eller om det övergivet drev på land.  

Först under medeltiden blev dessa förhållanden något ändrade till det bättre — åtminstone på papperet — men i praktiken kvarstod plundring av strandade fartyg som kustbefolkning speciella privilegium.

Dykarklocka liknade den som användes i samband med provdykningar vid Vasa i oktober 1663.

”Hwar något Skip eller annat fahrtygh, råkade på the ohrter som under Swerige höra, til at stöta eller stranda, så at thet förgås, eller något förgånget eller över bord kastat Gods dreffwes til Swensk Strand, eller och någon Swensk undersåthare, som medh Chronan i wänskap står, och samme äghande affordrar thet Ship eller Gods innan Natt och åhr sedan skadan känd är, betale thå Omkostnaden och Bärgarlönen til den det bör,och tage sitt igen som medh rätta är. Men hörer Skip eller Gods til någon Rijksens Owän och fiende, eller siöröfware, eller och at äghanden intet gifwer sigh an innan Natt och åhr, thå är konung äghande at taga thet Gods til sigh, och thet behålla, thera Lön oaffkortat som bärgat haffa”    

 Redan i de medeltida bestämmelserna talades om att bärgat gods skulle tillvaratagas för ägarens räkning mot erläggande av bärgarlön. I Karl XI :s sjölag blev bestämmelserna mer exakta och i tredje kapitlet heter det bl.a. under rubriken ”Om Bärgelön, huru stoor then bör wara”:

”Bärgar någor fremmande Gods uhr Skipsbåt eller Siönödh, är thet wärdt utan alla omkostnadt, Sextio Daler therunder, thå gånge helfften theraff til Bärgelön: är thet döfwer och til Tu hundrade Fyratijo Daler wärdt giffwe änthå eij merha än Sexttijo Daler i Lön, uthan så är at ther å mehr möht, Arbete och fahra kan wara anwändt, hvilken Rätte4n ther Bärgaren boor åthskillia skal, så framt han medh Eghanden ställe står,eij sielff therom sämjas kan”

På grund av denna lags tillkomst inträdde mer ordnade förhållanden på bärgningsområdet under slutet av 1600-talet. Är 1692 fick det s.k. Södra Bergningskompaniet koncession att idka bärgning efter Skånes, Hallands och Göteborgs och Bohus läns kuster. I och med att sjöfarten utvecklades efter norrlandskusten bildades sedan det s.k. Norra Kompaniet. Dessa båda bolag arbetade sedan efter Karl XL:s sjölag ända till 1802, då ett nytt reglemente för bärgnings- och dykeriverksamhet antogs. I detta hette det bl.a.:  

”Och skall derföre hela Dvkeri-lnrättningen, som hittills i Twenne Compagnier, nämligen det Södra och det Norra warit fördelad, nu mera från 1803 års början, och så länge denna Octroy räcker, förenas och förwaltas af en här I Stockholm bliwande Directiion, som dock endast kommer att bestå af Trenne Ledamöter, hwilka Delägarna emellan sig, för en tid,, hwarom de sjelfwe Kunna öfverenskomma, måga utwälja. Denna för oeconomiska styrelsen af Dykeri-Verket här i hufvudstaden inrättade direction skall det åligga, att på det nogaste wid alla tillfällen fullgöra och efterkomma de Dykeriet föreskrifna skyldigheter, så att de sjönödlidande måga wid sjöskade-bergningar utan uppehåll, åtnjuta en werksam handräckning med beskedlighet warda behandlade, alldeles efter hwad detta Reglemente hätrutinnan bjuder och förordnar.”

Ända till dess att man år 1864 antog en ny sjölag hade man att rätta sig efter denna förordning. De nya. De nya bestämmelserna stadgade bl.a. att bärgaren skulle få ersättning, som fastställdes i domstol under förutsättning att man inte kunde komma överens. Bärgarlönen skulle dock utgöra högst 33 1/3 %.

Som grund för bärgarens åtagande har som regel legat ett avtal - utformat på olika sätt. Ur rättslig synpunkt har emellertid sedan gammalt ansetts att en fast ersättning för bärgning icke kan äga full laglig giltighet, eftersom avtalet ingåtts i ett läge då nöden ännu varade .        

Det avtal som vanligtvis tillämpats, och som Neptunbolaget arbetat efter, har varit och är alltjämt den s.k. ”no cure – no pay”-principen. Detta innebär i korthet att bärgaren på egen risk åtar sig arbetet och endast uppbär ersättning under förutsättning att det leder till ett positivt resultat. Naturligtvis innebär detta stora ekonomiska risker. Neptunbolaget har under sin historia gjort många stora satsningar, som lett till svåra förluster, men trots det anses fortfarande ”no cure – no pay”-principen vara den enda tänkbara. (Så tänkte man 1970)

Avsikten är här icke att närmare gå in på den företagsmässiga utvecklingen av bärgningsverksamheten vare sig i Sverige, övriga Skandinavien eller bland Europas övriga sjöfartsnationer.                           

Neptunbolagets historiska utveckling – skildrad i andra sammanhang i denna berättelse - och dess verksamhet både i Östersjön och i andra avlägsna farvatten ger en god belysning åt utvecklingen inom denna både dramatiska och spännande del av sjöfarten.  

Några ord bör emellertid sägas om dykeriverksamheten, som ständigt varit en hörnpelare och delvis legat som grund för bärgingsverksamhetens utveckling. Dykerikonsten är i själva verket ganska ung, även om dess upprinnelse dateras till Homerus och Herodotos tid. Enligt modern uppfattning får man emellertid betrakta dåtidens dykare som mycket goda simmare och detsamma kan nog sägas om de dykare, som i äldre tider ibland i organiserade kårer åtföljde krigsflottorna.

Först sedan dykarklockan uppfunnits kunde man få någon verklig effektivitet i arbetet. Den första ”dykarklockans” konstruktion var naturligtvis av allra enklaste slag. Sålunda omtalar Aristoteles, som föddes år 384 före Kristus, att grekiska dykare genom att ta en kittel över huvudet kunde uppehålla sig länge under vattnet och därigenom lyckas kapa fientliga fartygs ankartåg. Att här gå In på alla de olika konstruktioner, som därefter under seklens lopp sett dagens ljus låter sig icke göras. Här skall endast nämnas att en typ av dykarklocka användes år 1588 när man tog upp skatter från fartyg tillhörande den spanska s.k. oövervinnerliga armadan, som sjönk vid Skottlands västkust.

Bland alla de personer, som under årens lopp sysslat med vidareutveckling av dykarklockan, skall här särskilt en nämnas: Hans AIbrecht von Treileben, vilken kom att bli en förgrundsman inte bara i anknytning till regalskeppet VASA utan även internationellt sett. Von Treileben introducerade en ny typ av dykarklocka i Sverige år 1658 och efter lyckade nedstigningar till det utanför Göteborg sjunkna danska skeppet SOPHIA överflyttades verksamheten till Stockholms Ström, där man den 1 april 1664 kunde bärga den 29 november 2014 första kanonen från VASA. Avsikten var ursprungligen att bärga fartyget i sin helhet, men dåtida bärgningsteknik räckte inte till, varför fartyget fick vila på havets botten ytterligare ca 300 år. Neptunbolagets avgörande insatser i detta sammanhang belyses i ett särskilt avsnitt.