Anders Franzen
Han som hittade WASA

I befinner oss i stormaktstidens Sverige. Det är söndag – den 10 augusti 1628 – vädret är stilla och vackert med en svag sydvästlig vind. Ett rikt utsmyckat och kraftigt bestyckat skepp varpades nerför Stockholms ström till dess det kom ner under varpades nerför Stockholms ström till dess det kom ner Södra bergen mitt för de i Stadsgården belägna s.k. Tranbodarna. Satte segel, sköt svensk lösen och konstaterade att vindan uppenbarligen var en aning byig.

När seglingen utefter södra landet och dess bergshöjder var avslutad, kom man fram till friare vatten och vinden fick där fritt spelrum. Plötsligt kom ”en köring”, varvid skeppet omedelbart lade sig på sidan och gick så sakta till botten med ”stående segel, flaggor och allo” mitt emot Beckholmen.

Därmed hade ”nationens stolthet”, regalskeppet VASA, lagt sig tiII ro på Strömmens botten för omkring 350 år. Hur många människor som fick sätta livet till har aldrig kunnat avgöras. För konung Gustaf II Adolf som med den svenska hären befann sig i Tyskland utgjorde naturligtvis regalskeppets förlisning ett mycket stort avbräck.

Under de närmaste åren gjordes stora ansträngningar för att bärga regalskeppet, men dåtidens tekniska hjälpmedel var otillräckliga. Som ett dykartekniskt stordåd betraktas än i dag Hans Albrecht von Treilebens bärgning år 1664 av ett stort antal värdefulla bronskanoner från VASA med hjälp av en primitiv dykarklocka. se bild. 

Hela historien med det sjunkna regalskeppet föll så småningom mer eller mindre i glömska i 300 år. Ingen visste bestämt var vraket låg trots att katastrofområdet var mycket begränsat. Äran av VASAs ”nyupptäckt” tillkommer privatforskaren Anders Franzén, som efter ingående undersökningar en augustidag 1956 ned sin ”huggpipa” fick upp en bit svart ek, som visade sig härröra från det sjunkna regalskeppet.

Många volymer har skrivits, och kommer förmodligen att skrivas, om det nu så världsberömda skeppet – i en PM av Anders Franzén av den 1 januari 1957 betecknat som ett ”idealvrak”,bl.a. därför att det sjönk hastigt, helt oskadat och med allutrustning ombord samt i 328 år varit väl bevarat av ett konserverande slamlager.  I det följande kommer därför endast sådant material att framläggas som – delvis opublicerat – hänför sig till Neptun- bolagets insatser.

Sedan det efter dykarundersökning konstaterats att det av Franzén gjorda fyndet verkligen härrörde från VASA, bildades den s.k. Vasakommittén i vilken bl.a. kapten Axel Hedberg ingick för Neptunbolagets räkning. Bolaget erbjöd sig att försöka ta upp VASA från Strömmens botten och att därvid ställa pontonerna ODEN och FRIGG till förfogande jämte erforderligt antal bärgningsfartyg. Det överenskoms vidare att Marinen skulle bidra med BELOS eller annat lämpligt fartyg för bärgningen. Neptunbolaget ställde fartyg och materiel gratis till förfogande. Redan på ett tidigt stadium hade Vasakommittén förklarat, att en icke kunde dra upp några riktlinjer för den finansiella frågan, och Neptunbolagets erbjudande kom därför att lösa hela detta stora problemkomplex.

Arbetet med lyftningen av VASA blev, som alla känner till, både omfattande och komplicerat under de två tidsperioder som det pågick. I reda pengar betydde också Neptunbolagets insats avsevärt. Sannolikt hade VASA fortfarande vilat på Strömmens botten om inte denna ”donation” från ett Broströmsföretag hade gjorts, då intresset för VASAs bärgning vid detta tillfälle var svalt.

Att här ange Neptunbolagets pekuniära insatser enligt vanlig ersättning för bärgning låter sig knappast göra. VASAs kulturhistoriska värde går naturligtvis inte att uppskatta, och under sådana omständigheter blir siffrorna 2 å 3 miljoner kronor gissningar och ingenting mer.

Det kan vidare konstateras att Neptunbolagets insatser i samband med bärgningen av VASA utåt sett fick ett relativt begränsat utrymme i pressen. Skälen härtill var två: För det första sjöfartsföretagens – och kanske då speciellt bärgningsbolagens – traditionella sätt att arbeta i det tysta. Att vara utan att synas. Härtill kom att Vasanämndens PR-avdelning genom sin nära anknytning till Kungl. Marinförvaltningen helt naturligt kom att speciellt poängtera Marinens insatser.(Marinens dykarbas Fälting blev ju mest omskriven i sammanhanget)

Belysande för ovannämnda påståenden är ett meddelande, som TT den 4 april 1960 utsände till samtliga svenska tidningar för att i görligaste mån balansera publiciteten. I detta anmodades pressen att framhäva att ”det är Neptunbolaget som utför, och Kapten Hedberg som leder bärgningen av VASA

FÖRSTA ETAPPEN AV BÄRGNINGEN

I augusti 1959 utrustades pontonerna ODEN och FRIGG och förlades till fyndplatsen den 13 augusti. Dit kom även lyft fartyget SLEIPNER och bärgningsångaren ATLAS jämte ett trettiotal av Neptunbolagets personal. Lyftningen skulle ske under ledning av kapten Hedberg som efter gjorda dykarundersökningar framlagt en plan på hur VASA skulle kunna lyftas i ett stycke. Han gav även direktiv om hur tunnlarna under fartyget skulle grävas. Tidigare hade man från olika håll varit inne på tanken att endast upp delar av VASA till ytan.

Den 14 augusti påbörjades underhalning av de erforderliga sex paren 6” lyft brokar, sedan marinens dykare under dykarbasen Per Edvin Fältings ledning tidigare muddrat tunnlar under fartyget.

Den 17 augusti var brokarna underhalade och på sina platser.

Den 20 augusti sänktes pontonerna med däcket i vattenytan. Brokarna sträcktes med taljor och låstes av över pontondäcken. Pontonerna länspumpades och VASA lyftes något över tre meter, varefter hon förflyttades till den första landningsplatsen å 33 meters djup. Samma procedur upprepades dag efter dag tiIIs den 16 september, då regalskeppet landades på 16–18 meters vatten. 18 lyft hade då företagits under besvärliga förhållanden, eftersom sjöbotten var mycket lös.

Den 22 september 1959 avslutades allt arbete vid landningsplatsen vad avser etapp 1. VASA hade gått i ”vinteride” och pontonerna bogserades till Gåshaga för uppläggning.

Därmed var den första etappen av VASAs bärgning lyckligt genomförd och i ett tackbrev av den 15 nov. från prins Bertil, i dennes egenskap av ordförande i Vasanämnden, påpekade denne det värdefulla bistånd, som Neptunbolaget lämnat. Beträffande det fortsatta bärgningsarbetet framhöll prinsen att ”nämnden tillåter sig föreslå, att överläggningar får upptagas med Eder för ett slutgiltigt ställningstagande till arbetets fortsatta bedrivande”.

DEN ANDRA ETAPPEN

Intresset för regalskeppet VASA hade gradvis stegrats under den första etappen av bärgningen. Pionjärarbetet var avslutat och fortsättningen syntes inte stöta på några svårigheter under i3rutsättnina att allt sköttes fackmässigt.

I början höll sig många diskret i bakgrunden. Nu hade emellertid Vasakommittén genom ett kungligt brev den 30 september 1959 ombildats till Vasanämnden med prins Bertil som ordförande. Denna nämnd tilldelades uppgiften att handha det fortsatta bärgningsarbetet och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande slutligt omhändertagande och utställande av VASA.

 VASA höll samtidigt på att bli ett ”PR-skepp”, där enligt en av de s.k. Vasabulletinerna ”skickliga PR-män skulle komma att utnyttja fartygets attraktivitet”. Ingen skall bestrida att man inte lyckades med detta – VASA var redan innan hon bröt vattenytan en världsattraktion.

Förberedelserna för den andra och slutgiltiga etappen i bärgningen fortgick planenligt, och täta konferenser hölls mellan Vasanämnden och Neptunbolaget samtidigt som det även från andra håll framfördes mer eller mindre realistiska förslag till bärgning av VASA.

Den 27 april 1960 sände Neptunbolaget en skrivelse till Vasanämnden, i vilken bolaget bekräftade vad som redan överenskommits under hösten 1956. Man poängterade vidare att en förutsättning för lycklig, slutlig bärgning av regalskeppet var Vasanämndens förberedande arbeten och då i första hand undersökningarna av sjöbotten mot Kastellholmen, så att företaget icke äventyrades av olämpliga bottenförhållanden.

Nästa operation, framhölls det i skrivelsen, blir att i Vasanämndens regi rensa ut övre däck och övre batteridäck på ca 25 meters längd, så att ett tillfredsställande system av bommar och träbackningar skulle kunna inbyggas för att uppta pontonernas sidotryck.

Skrivelsen hette det vidare:

”Bedömer Neptunbolaget förstärkningarna tillräckligt kraftiga och välbyggda, åtager sig bolaget att lyfta skeppet till vattenytan ytan ytterligare lossning av tyngder. Sedan skeppet tätats och kofferdammats av Vasanämndens dykare är det bolagets avsikt att gradvis söka länspumpa VASA och föra in henne på grundare vatten, allteftersom vetenskapsmännen tar hand om föremålen och konservera trävirket. Om detta lyckas kommer sålunda arbetet för Neptunbolagets räkning att vara avslutat i och med att det tomma skeppet flyter på sin egen köl som från början planerats.”  

Tydligt hade vid konferenserna mellan Vasanämnden och Neptunbolaget krav rests på exakta tidsangivelser från bärgarnas sida. Detta tillbakavisades i skrivelsens sista stycke:

”Vi är visserligen väl medvetna om att Vasanämnden för sin verksamhet är i behov av att kunna planera olika aktiviteter etc., men med vår långa erfarenhet av skeppsbärgningar vill vi avslutningsvis framhålla vanskligheten av varje försök till bedömning av nödvändig arbetstid i detta sammanhang.”

Denna skrivelse åtföljdes den 27 september 1960 av ett förslag till samarbetsvillkor från Neptunbolagets sida, och man avslutade med att ett ömsesidigt avtal lämpligen borde ingås.

Vasanämndens svar blev ett avtalsförslag, som utarbetats av marinens jurister, och som innehöll många ”skall” och precisa bestämmelser. Det avslutades med följande paragrafer:

’§16

Bolaget skall i händelse av force majeur vara befriat från fullföljandet av detta avtal. Om force majeur skall anses föreligga, åligger det bolaget att ofördröjligen anmäla detta till nämnden.

§17

För den händelse oenighet skulle uppstå mellan bolaget och nämnden angående tolkningen av detta avtal, skall tvisten hänskjutas till skiljedom enligt lag om skiljemän.

Det var väl rimligt att Neptunbolaget inte mottog Marinens avtalsförslag med någon särskilt stor entusiasm – särskilt som det från bolagets sida ju inte rörde sig om någon bärgning i affärssyfte utan om en stordonation till Vasanämnden och den svenska sjöhistoriska forskningen

Neptunbolagets svar till Vasanämnden kom kort och kärvt – dagtecknat Göteborg den 10 oktober 1960 och undertecknat av företagets verkställande direktör Gösta Bothén. I detta konstaterades att Neptunbolaget ”icke var villigt att underteckna ett dylikt kontrakt”. I fortsättningen framlade kapten Bothén bärgningsbolagets villkor enligt följande:

”Friblivande för bärgningsfall är bolaget villigt att påbörja arbetet med att försöka lyfta VASA under april månad 1961 för att om möjligt slutgiltig länspumpning skall kunna ske under juni 1961.

Arbetet utföres helt i Neptunbolagets regi under ledning IV bolagets inspektör kapten Axel Hedberg.

– Kapten Hedberg beredes även möjlighet att deltaga i planeringen av nämndens förberedelsearbeten samt att följa essäs utförande.

– Marinen tillsläpper liksom under föregående lyftarbeten dykeri- och handräckningspersonal, bärgningsfartyget BELOS samt behövliga bogserbåtar.

– Bolaget utför arbetet utan annan kostnad för Vasanämnden än för dykeriersättningar och övertidsersättning till all personal till självkostnadspris.

 Nämnden bekostar de ombyggnads- och återställningsarbeten råga om domkraftsystemet på pontonerna ODEN och FRIGG som erfordras.”

Detta brev från Neptunbolaget gav Vasanämnden klara besked under vilka villkor Neptunbolaget var villigt att gratis fortsätta bärgningen av VASA, och var samtidigt ett skarpt svar på det avtalsförslag, som Marinens jurister utarbetat. Tydligt var att om Vasanämnden vidhöll avtalskraven, kunde bärgningen av VASA allvarligt äventyras och det var först genom ett personligt ingripande från prins Bertil som en överenskommelse kunde komma till stånd på de av Neptunbolaget framställda villkoren.  

LYFTNINGEN AV VASA VÅREN 1961

Sedan lyftningsarbetena avslutats hösten 1959 utfördes i Vasanämndens regi utgrävning och tätning av regalskeppet under 30 och 1961. Pontonerna ODEN och FRIGG, som ursprungligen byggdes för bärgningen av det i Finska Viken förlista ryska pansarskeppet GANGUT, byggdes nu om vid Marinverkstäderna ör hydrauliskt lyft över sidorna.

 Den 20 mars förhalades pontonerna till Nybroviken och riggas för det förestående lyftet. Slutskedet av bärgningen inleddes den 4 april då de båda pontonerna, lyft fartyget SLEIPNER samt bärgningsfartygen AJAX och ATLAS åter lades på plats ovanför VASA. Arbetet leddes nu liksom tidigare av kapten Axel Hedberg, som till sitt förfogande hade ett 40-tal av Neptunbolagets personal.

Här följer nu några axplock från ”loggboken” på Neptunbolagets bärgningsflotta:

 ONSDAGEN DEN 5 APRIL.

Fortsatt upptagningen av 6”-brokarna, som nedstuckits 1959 och avslutat då alla voro upptagna. Konstaterades att VASA sedan 1959 glidit akteröver.

 Söndagen 9 april.

kl. 06.00 sänkt pontonerna till 19’5^ Satt an nya brokarna. kl. 11.00 börjat länsa pontonerna. Efter 2 m. lyft gick de förliga plattformarna ihop. Sänkt pontonerna så att plattformarna blev fria efter det dykarna kollat att brokarna förut på VASA låg på plats. Hållit kraft på pontonerna över natten.

 Måndagen den 10 april

 Sänkt pontonerna helt. Satt an brokarna på nytt medan pontonerna hade liten slagsida utåt. Kl. 11.00 börjat länsa pontonerna. J. 01.30 stoppat länsningen då akter, midskepps och förliga innertankar voro läns. Avläst djupgåendet på pontonerna och kvarvarande vatten i tankarna. Enligt dessa avläsningar var vikten iv VASA 370–400 ton.

 Tisdagen 11 och onsdagen den 12 april

Underhalat övriga 9” brokar med fastsättning på pontonernas utsidor. Sänkt pontonerna medan landmärken hölls. Sänkt FRIGG före ODEN för att minska slagsidan, som var 12° babord. Dykare undersökt läget akter: VASA ligger på botten i samma läge. Möjligen är det 2–3 meter akter om läget när hon hängde brokarna. Slutsats: VASA glidit ca 3 meter akteröver under eller efter sänkningen av pontonerna.

 Lördagen den 22 april

Dykarna avslutat tätningsarbetet. Tagit upp dykarställningarna och gjort allt klart för förflyttning av VASA efter det hon lyfts med däcket i vattenytan.

 Måndagen den 24 april

 kl. 08.30 tagit kraft på domkrafterna. Kl. 09.00 första timret om styrbord i vattenytan. Tagit hem på Gall’s kätting tills skarndäck om styrbord var i vattenytan. Liten eller ingen slagsida. Tätningarna för och akter väl över vattenytan.

 Tisdagen den 25 april

 Förflyttat VASA ca 175 meter. Försäkrat läget med förtöjningar till bojar. Allt klart för länspumpning av VASA.

 Onsdagen den 3 maj

 AIla pumparna igång för länsning och slampumpning. Spolning av skrovet. Dykarna i arbete med tätning. Arkeologerna lossa. Länsat ner vattnet så långt ner som möjligt och låtit pontonerna upphöra att ge stöd åt VASA. Slagsidan ökade därvid betydligt. Marinverkstäderna levererade 14 ton tyngder, som placerades i övre kanondäcket om styrbord för över. Slagsidan minskades till ca 6 grader VASA nu under full kontroll för in dockning.

 Torsdagen den 4 maj

 Med hydraulerna sattes kraft på 9” – brokar för att säkra transporten till Gustaf V:s docka.

Kl. 11.00 allt klart för transport till dockan.

Kl. 12.40 började förflyttningen. Denna skedde med långsam takt och VASA anlände utan missöde till dockporten.

Kl. 17.40 skildes VASA från pontonerna och seglade i egen köl in i dockan.”

Regalskeppet VASAs bärgning var avslutad.

I ett brev till skeppsredare Dan-Axel Broström av den 8 maj 1961 skriver vice ordföranden i Vasanämnden, Carl Albert Anderson bl.a.:

’I och med att regalskeppet VASA in dockats i örlogsvarvets torrdocka har ett för hela Vasaprojektets genomförande ytterst viktigt avsnitt av företaget fullbordats. Detta har i allt väsentligt kunnat ske tack vare Bergnings- och Dykeri AB Neptuns hjälp.

Nämnden vill redan nu inför Eder, Broströmskoncernens främste företrädare, ge uttryck för sin stora tacksamhet för de för bärgningsaktionens och därmed för hela företagets genomförande avgörande insatser på det tekniska likaväl som på det ekonomiska planet, som koncernen genom sina bärgningsorgan gjort.

Ett företag som Vasaprojektet rymmer många svårigheter och osäkerhetsmoment, men det har för Vasanämnden alltid varit tryggt att veta att lösandet av de avgjort vanskligaste problemen i komplexet legat i händerna på så erfaret oc kunningt  folk vi i detta fall haft förmånen att få räkna som våra medarbetare. I första hand tänker vi då på kaptenerna G. Bothén och A. Hedberg samt direktör S. Björn.

LÄS OM SPONSRINGEN AV BÄRGNINGEN PÅ NÄSTA SIDA