Räddade från EIDER och kustbefolkningen samlade på stranden för att bevittna stormens härjningar

Även vid en lyckad bärgning kan man inte alltid räkna med vinst. Ett typiskt exempel på hur Neptunbolaget trots ett stort och farofyllt arbete inte ens fick betalt för de nedlagda kostnaderna var bärgningen av den tyska emigrantångaren EIDER, som under svår storm strandat vid Atherfield Ledge strax utanför Isle of Wight i Engelska Kanalen den 31 januari 1892.

Till protokollet vid Neptunbolagets stämma den 2 april 1892 antecknades att ”detta storartade räddningsarbete kunde väntas tillföra bolaget icke blott en avsevärd ekonomisk vinst, utan även ökat internationellt anseende”.

Men trots att Neptunbolaget enligt kontrakt hade rätt till bärgarlön på drygt en halv miljon riksmark, undandrog sig ångarens rederi – Nororddeutscher Lloyd i Bremen – att uppfylla kontraktsvillkoren. Den följande rättegången i Tyskland fick till resultat att Neptunbolaget förlorade i alla instanser och domen löd på att ingen som helst ersättning skulle utgå för bärgningen. Först två senare lyckades Neptunbolaget genom en frivillig överenskommelse få ut drygt 50 000 kronor, vilket emellertid inte täckte de nedlagda kostnaderna.

Bärgningen av EIDER var förenad med utomordentliga svårigheter. Fartyget strandade under svår storm på resa mellan New York och Bremen via Southampton. 187 passagerare fanns ombord och dessutom en värdefull last av styckegods samt silver och guld till ett värde av omkring 1 miljon kronor. Såväl passagerare som besättning bärgades iland av livräddningsbåtar från Isle of Wight.

EIDER satt hårt fast på ett klipprev och var dessutom inbäddad i lera. Runt omkring olycksplatsen låg rester av vrak efter fartyg, som under århundraden strandat på de förrädiska klipporna, där inget fartyg tidigare bärgats. Då EIDER strandade låg två av Neptun-bolagets bärgningsfartyg, BELOS och HERMES, väl i position för att med relativt kort varsel undsätta haveristen. BELOS befann sig i Harwich på Englands sydöstra kust och HERMES i Göteborg. Båda fick order att omedelbart avgå till strandningsplatsen dit de anlände samtidigt med två samarbetande tyska bärgningsfartyg.

Bärgningen tog i det närmaste två månader och avbröts ofta av stormar och svår sjöhävning från Atlanten. Sjön bröt med våldsam kraft över EIDER, och flera gånger var risken stor att fartyget skulle brytas i stycken och försvinna i havet. Faran för såväl bärgningsfartyg som dykare var också stor – särskilt nattetid, då dykarna arbetade i de med grumligt vatten fyllda lastrummen.

Länspumpningen tog mycket lång tid i anspråk, och först den 15 mars hade fartyget lättat så mycket att man var beredd på ett försök att ta henne flott. Då utbröt en ny storm från väster, och först den 29 mars kunde EIDER tas av grundet efter en jätteinsats med transportabla ångpumpar.

Neptunbolagets insatser i samband med bärgningen av EIDER fick internationellt erkännande. Hamburgische Börsen – Halle skrev sålunda i en kommentar följande:

”Det nu utförda arbetet är så mycket mer hedrande, som de största bärgningsbolagen i England förklarat, att det skulle vara omöjligt att rädda EIDER.”  

En engelska tidningen Standard skrev: ”Det är omständigheter förenade med denna händelse som rättfärdiga oss att betrakta ElDERs bärgning som en av de mest märkliga bedrifterna i sjöfartens annaler. EIDER är som bekant en verklig jätteångare — 429’ lång och med en dräktighet av 6000 ton — representerande ett mycket stort kapital. Neptunbolaget torde därför på denna affär inhösta en vacker vinst.”       

Någon vinst på denna uppmärksammade bärgningsbragd blev det sålunda inte, eftersom de tyska domstolarna gick på redarens linje att fartyget skulle betraktas som vrak. Neptunbolagets anseende som ett framstående internationell bärgningsföretag stärktes emellertid i icke ringa utsträckning.