AXEL WILLIAM PALM berättar.

Hämtat från intervju med

AXEL WILLIAM PALM

Vid 15 års ålder gick han år 1895 till sjöss – Axel William Palm.

Seglade i fem år i skutor på England och Frankrike. Kom till Neptunbolaget år 1900 för provtjänstgöring. Fast anställd i bolaget under åren 1901–1967, varav större delen av tiden som båtsman. Bor numera (våren 1970) i en liten lägenhet i ett gammalt hus på Djurgården mitt emot Gröna Lund. Finrummet fyllt av minnen från en lång tid ombord i bärgningsfartyg både i Östersjön och Medelhavet. Pietetsfullt förevigade i olja finns många av de dramatiska händelser, som gjort Neptunbolaget berömt runt Europas och Nordafrikas kuster.

W. Palm berättar:

”Att få anställning på ett bärgningsfartyg vid sekelskiftet var inte lätt. Många från skärgården sökte och de flesta hade stor erfarenhet av livet till sjöss både i skutor i närtrafik och på mer avlägsna trader.

… Visst var livet ombord i bärgningsfartygen hårt, men jag skulle aldrig kunna tänka mig något annat liv – om jag nu skulle få chansen att börja om igen ...

… Och verksamheten ombord var fantastiskt mångsidig. Vi låg många gånger långt borta från hemmahamnen så det gällde att ha allt med sig ombord. På grekiska bärgningsfartyg hade man mer eller mindre en ”Noaks Ark” med kor, getter och får. Det hade inte vi men under krigsåren var det vanligt med grisar ombord.

… Nog ansåg vi i början av 1900-talet att vi hade bra betalt – Det var mycket pengar att tjäna 57 kronor i månaden. . . det tjänade jag under åren 1904–1906, men det fanns inget som hette övertidsbetalning och semester fanns helt enkelt inte.

… Den som misskötte sig fick sparken direkt. Fackförening eller sjöfolksförbund fanns inte och bolaget bestämde lönerna – uppgjorda efter egen taxa och lika för allt manskap. Någon del i bärgarlönen hade vi inte då heller – det fick vi skriva på ett papper och avsäga oss redan när vi anställdes. Första gången vi fick Övertid var 1914, då vi fick 75 öre i timmen vid bärgningen av TAPPERHETEN.

… Besättningen var väl Intrimmad – alla kände varandra sedan lång vistelse ombord och alla visste vad som skulle göras i varje situation.

. . Styrman var den egentlige basen ombord, men behövde egentligen inte ge några direkta order till den väl intrimmade besättningen.

… Och kaptenerna när seklet var ungt – dom satt mest nere i salongen och pokulerade med agenterna… blandade grogg och toddy – det var dom verkliga experter på. Men dom var naturligtvis inte dumma på bärgningar heller . .. många var djärva, initiativrika och inte så lite våghalsiga.

… Maten ombord var bra och vi fick en sup till varje frukost. Det ingick så att säga i förmånerna ombord. Gjorde vi ett extra gott jobb, fick vi en sup extra. Särskilt gällde detta om vi hade folk ombord i någon haverist och höll på med lossning av lasten. När manskapet tröttnade fick vi gå omkring och ”smörja”. Då ökade dom arbetstakten betydligt. Brännvinet fanns i två stora tankar i källaren akter.  – det var med förskruvning i däck.

… När en bärgning skulle ske fick kaptenen order om att gå. Men han fick själv bestämma om han på grund av väder och vind kunde utföra ordern eller inte. Ibland kunde vädret vara fruktansvärt, men besättningen hade ingen möjlighet att vägra gå ut. Bestämmelserna var sådana att en vägran räknades som myteri.

… Jag minns bara en gång något sådant inträffade – det var när POSEIDON skulle ut och bärga inventarierna från en dansk som stod på Grundkallen.

… Firade en bra bärgning gjorde vi sällan – det var bara ett jobb som alla andra, men på kontoret tyckte man vanligtvis att det tog för lång tid.

… Och ibland kunde det bli bestående minnesmärken efter en bärgning – som t.ex. kyrkan på Holmön. Vi hade en haverist ön, lastad med plank som måste kastas över bord. Då kom en av kommunalgubbarna och frågade om man inte kunde få ta hand om lasten, eftersom man skulle bygga en kyrka. Egentligen var det ju inte tillåtet, men befälhavaren tyckte det var en gåva till ett gott ändamål och dessutom var ju en trälast inte så mycket värd på den tiden.

… Planken donerade befälhavaren på BELOS, kapten Wright, till Holmö-borna, och när bärgningsfartyget kom dit igen efter ett par år stod kyrkan färdig – byggd av det virke som kastats överbord från det strandade fartyget.